Klubbinformation
Ledare: Dessa våra minsta
Kawasaki - 1980-tal
Windmillrallyt 2004
Nödlösningen
Idel ädel speedwayadel
Skåne Rundt 2004
Husqvarnarallyt 2004
Vincentträff 2004
39-årsracet
Ett gammalt fotografi
Stockholmsrallyt 2004
Sundet runt eller en blöt tillställning
Slutstationen. In Memoriam. En profil ur tiden
Mälardalsrallyt 2004
Fakta omslag och insidor
Saxat ur tidningen:
Inledningen till en 12-sidig artikel om Kawasaki
– 1980-tal av Hans
Blomqvist.
Medan sextiotalet för Kawasaki var en period av uppbyggnad och sjuttiotalet av expansion och breddning så handlade det på nittonhundraåttiotalet om att befästa sin ställning som en av världens fyra stora motorcykeltillverkare.
Man kan på sätt och vis säga att 80-talet för Kawasakis del började 1979. Det året presenterades många nya modeller, motorcyklar som kom att finnas kvar i ena eller andra formen i åtskilliga år. Den mest spektakulära var nog Z 1300 med sin vätskekylda raka sexa, kardandrift och massiva utseende. För Sveriges del innebar 1980 att överenskommelsen mellan mc-branschen och Konsumentverket om maxeffekt trädde i kraft och 1300:an ströps från 120 till 100 hkr. Den var för Kawasakis del den enda modell som då drabbades av regeln om motoreffekt, med tiden skulle de bli fler.
Z 500 kom 1979 och fanns kvar till mitten av 80-talet i 550-version. Tidningen Bike beskrev den som en ”läcker röd karamell”.
En annan nyhet 1979 var Z 500 som konstruktionsmässigt baserades på Z 650 från -77. Motorn var en luftkyld rak fyra med dubbla överliggande kamaxlar och med ventiljustershimsen placerade under kamtryckarna till skillnad från Z 900-familjen där shimset låg på ovansidan. Den här 650-motorn var en riktigt lyckad konstruktion som 1980 fanns i fem modeller: Z 500, Z 650B, Z 650C, Z 650 SR, samt den för året nya Z 750.
Den fyrcylindriga tusenkubikaren hade ju fått ny förstärkt ram och fanns det här året kvar i förgasarversion, med både kedjedrift och kardan. Dessutom kom Kawasakis första motorcykel med bränsleinsprutning, Z 1000 H. Den här insprutningen var en Bosch K-Jetronic av samma typ som satt i många bilar och där bränslemängden styrdes av en luftklaff som reagerade för mängden inströmmande luft. Z1-R, den ljusblå sportmaskinen med toppkåpa och ”coffintank”, fanns också kvar.
På ”ekonomiavdelningen” fanns trotjänaren Z 400 kvar med ny kostym från -79. Den tvåcylindriga Z 250 A fick sällskap av en encylindrig Z 250 C och en liknande encylindrig Z 200. En viss överetablering i klassen kan man tycka.
Z 250 C av 1980 års modell.
Sextonåringarna skulle också ha sitt och de sexväxlade slidmatade KH 125 (landsväg) och KE 125 (offroad) ingick i sortimentet. Offroad och grusvägssmiskande blev allt populärare och för Kawasakis del kom en ny version av KL 250 och den helt nya KLX 250 med en encylindrig fyrtaktsmotor i en motocrossram av 1979 års modell.
KE 125 var en hyggligt populär 16-årshoj i slutet av 70- och början av 80-talet.
Motocross ja! Mycket hade hänt sedan först Olle Pettersson och sedan Torleif Hansen sett till att få stil på de gröna. Den långslagiga fjädringen hade fört med sig kraftigt lutande stötdämpare men till 1980 kom UniTrak. Där satt en ensam stötdämpare alldeles bakom motorn och påverkades av en vipparm och en justerbar tryckstång från svingarmen. 80-kubiksklassen introducerades också och kom att utgöra motocrossens plantskola.
Nu hade Kawasaki ett brett program men eftersom två år gått sedan den förra stora ommöbleringen så var det dags för ett nytt sortiment till 1981. Trenden mot allt mer specialiserade motorcyklar hade kommit och för Kawasakis del visade det sig i att Z 1300 inte var tillräckligt mycket touring utan kompletterades med Z 1300 Voyager i värsta lyxkryssarstil med all möjlig och omöjlig utrustning. H. Flöter FörsäljningsAB importerade bara ett exemplar för visning och en kort provkörning av tidningen Bike, sedan exporterades den vidare till den finska importören Sumeko OY. Z 1000 ST förstorades till Z 1100 ST och allmänt blev linjerna mjukare.
Kawasakis lyxkryssare för touring Z 1300 Voyager hade, förutom vätskekyld sexcylindrig motor, kompass, färddator, hi-firadio med kasettdäck, från förarplatsen justerbar fjädring, make-upfack med spegel i toppboxen, samt en del annat som ingen seriös motorcyklist kan klara sig utan.
Nu inleddes den långa serien sportiga motorcyklar med beteckningen GPz, även om de inledningsvis hette Z 1100GP och Z 550GP. 1100:an hade insprutning av samma typ som den avsomnade Z 1000 H och är lätt igenkänd på sitt stora brödburksliknande instrumenthus. 550GP var en uppförstorad Z 500 med toppkåpa. Färgen på GP-cyklarna var klarröd med silver och blå dekor.
Custommodeller dök upp en masse det här året och till Sverige kom LTD-versioner av Z 1000, Z 750 (fyrcylindrig), Z 440 (tvåcylindrig) och Z 250 (encylindrig).
1981 blev också ett framgångens år på roadracingfronten. Teamet Roche/Lafont blev endurancevärldsmästare. Anton Mang tog titlarna i både 250 och 350 och följde därmed den fina traditionen från det sena sjuttiotalet när Kork Ballington gav Kawasaki VM-titlar 1978/79 i både 250 och 350.