Klubbinformation
Sommaren som gick och hösten som kom
Norton Manx
Höger eller vänster
Kung Agne
Lättviktsmotorcykeln:
Efterkrigstiden: REX
Svartkvarnor och 120-epoken
Vart går medlemsavgiften
Sagan om Silverpilen
NV efter kriget
Monark
Monark ”Blue-serien”
Tidigt 50-tal
Kurland Runt 2007
42-års racet
Skogsnöje för veteraner
Tångarallyt
Kanalrallyt
Valborundan
De vita cyklarna
Fakta omslag och insidor
Saxat ur tidningen:
Norton Manx, står för allt…
John-Olof Norman berättar historien om Norton Manx för Lennart Andersson.
Segrar, berömmelse, framgång, styrka och ryktbarhet. Kort sagt, en ikon! Få tillverkare har nått en sådan framgång på tävlingsbanorna från det sena 20-talet, Alec Bennet
vann 500-klassen på Isle of Man 1927, fram till slutet av 60-talet. Den sista stora segern kom i Jugoslaviens GP 1969 då Godfrey Nash vann 500-klassen.
Godfrey Nash, Jugoslaviens GP 1969.
Motorn
Upprinnelsen var Nortons första encylindriga motor med överliggande kamaxel, CS1 (Cam Shaft One). Konstruktör var Walter Moore. CS1’an kom till under 1926 och användes första gången på Isle of Man 1927 där Alec Bennet vann 500-klassen med över 8 minuter. Snitthastigheten var 68.41 miles/tim (ca 110 km/tim). Måtten var de traditionella för Norton, 79x100 mm. Många detaljer från modell 18 kunde användas som t.ex vevhus, vevskivor, vevstake och kolv. Den stora skillnaden var kamdrivningen, en vertikal axel med vinkelväxlar nertill och upptill och en överliggande kamaxel. CS1 skulle dock inte bli långlivad, till 1928 års TT hade Moore försökt höja prestanda men på bekostnad av tillförlitlighet. Succén från året innan uteblev.
1930 kom Arthur Carroll in i bilden. Han tog itu med en grundlig omkonstruktion av CS1’an. Ändringar som, i stora drag, skulle bestå så länge motorn tillverkades. Carroll sneglade gärna på konkurrerande märken och tog vara på det han fann tilltalande. Han hade troligen också instruerats att eliminera så mycket som möjligt av Moore’s idéer. Slag och borrning behölls dock, som gav en volym på 348 respektive 490
cm³, men oljepumpen, kamdrivningen, kamboxen och magnetdrivningen, för att nämna några detaljer, gjordes om. Cylinder och topp var i gjutjärn medan vevhuset var gjutet i aluminium. Detta hölls samman av fyra dragstänger. Vevaxeln löpte i dubbla kullager på drivsidan och ett enkelt på
registersidan.
Walter Moore’s CS1 1928.
Vevstakens storände lagrades med dubbla rader av rullar i en rullhållare medan lilländen var försedd med en bronsbussning. Vevtappen höll samman vevskivorna med väl tilltagna muttrar. Kamboxen bultades ovanpå toppen och till den var ett hus fäst för den övre vinkelväxeln. Huset för den nedre vinkelväxeln var integrerat med vevhuset. Mellan vinkelväxlarna löpte en vridstång med Oldham-kopplingar i respektive ände. Vridstången inneslöts i ett rör. Kamboxen delades vertikalt och kamaxeln löpte i två kullager. Inställning av kamtider gjordes med en vernierkoppling mellan kamaxel och vinkelväxel. Ventilerna manövrerades med två vippor som stack ut genom kamboxen och ständigt läckte olja. Många olika typer av tätningar provades men ingen fungerade tillfredsställande.
Allt eftersom erfarenheter vanns så utvecklades konstruktionen. 1933 fick fabriksmaskinerna en topp av aluminiumbrons för förbättrad kylning. 1934 gjöts toppen i aluminium runt en bronskalott, hårnålsfjädrar användes liksom en cylinder i aluminium med foder. 1936 ökades 500’ans borrning till 79,6 mm för att ge 498 cm3. 1937 kom så en ny kambox med dubbla överliggande kamaxlar. För att kunna öka varvtalet utan att öka kolvhastigheten ändrades borrning och slag 1938 till 75,9x77 mm (348
cm³) och 82x94,3 mm (498 cm³). Det gav också plats för större ventiler som i sin tur gav anledning till en större förgasare och en större megafon. 1939 låg fabriksteamet nere då man hade fullt upp med att producera modellen 16H för krigsmakten.
Carroll-motorn.
Den enkelnockade Carroll-motorn användes under 30-talet i modellerna CJ (350 cm³) och CS1 (500 cm³) som var att betrakta som sportiga touringmaskiner samt 30 och 40 International som kunde fås i tävlingsutförande. Det var vad privatförare hade att tillgå. Ett fåtal kopior av föregående års fabriksmaskiner tillverkades dock för speciellt utvalda förare. 1939 gjordes några få maskiner som benämndes Manx. I grunden var det en International som utrustats som en fabriksmaskin. Hur beteckningen Manx uppkommit är litet oklart men när en privatförare beställde en International för att tävla på Isle of Man stämplade fabriken tillverkningsordern med ”Manx”.
Den enkelnockade kamboxen.