Klubbinformation
Ledare: Tack till alla som hjälpt till!
E pur si gira – sidvagnsstyrning
Manx Grand Prix
På motorcykel norr om Polcirkeln
Motorcykelmarodörer
Topprenoveringar
Mc-kort
Motorcykeläventyr på Island
Aktuellt: Rättelse av artikel
MHRF: remissvar
Stockholmsrallyt 2006
Västmanland Runt 2006
Skagenlöpet 2006
MCHK:s Rixdag i Huskvarna
Fordonssamlande som affärsidé
MCHK:s miljöansvar
Innehåll MCHK-tidningen 2006
Fakta omslag och insidor
Saxat ur tidningen:
Motorcykeläventyr på Island av Arnold Kajerdal, Utö
Det började hösten 2005 då jag var på Gotland och körde endurosafari med Berra ”Dakar” Marcusson. Han berättade då att han med två vänner hade varit på Island och kört motorcykel kors och tvärs på ön och planerade att genomföra vildmarksturer med motorcykel där. Det var något som lockade mig eftersom jag alltid varit fascinerad av denna på många sätt märkliga ö.
Ett grannland till oss nordbor men ändå så långt borta. Jag hade besökt Island för ett 15-tal år sedan då jag studerade isländskt byggande i och runt Reykjavik men det här kunde ju bli något helt annat. Tänk att få uppleva en stor del av ön med hela dess för oss så ovanliga natur. Och visst blev det en upplevelse utöver det vanliga.
Vad är det som säger att man måste åka båt för att färdas i Norra Ishavet? Här sköljer jag av dammet av Hondan och mitt nya Barbourställ med Norra Ishavets salta vatten.
Vi var 12 gubbar i åldrar mellan knappt fyrtio till nära sjuttio som deltog och tillsammans med Berra körde motorcykel. Därutöver hade två man engagerats att köra servicebil. Berra, servicekillarna och två till åkte bil från Gotland via färja till Nynäshamn, några stopp i Sverige och Norge på väg till Bergen och vidare med båt till Seydisfjordur på Island varifrån de ”bara” hade 68 mil att köra till Reykjavik. En liten nätt resa med en tungt lastad bil och ett ännu tyngre släp. Vi andra gjorde det lätt för oss och flög. Det var 31 augusti och efter en natt på Frälsningsarmens vandrarhem i Reykjavik gick starten för fem dagars intensiv motorcykelkörning.
Island har en fascinerande historia med starka kulturtraditioner och en överväldigande natur. Efter bara några få mil lämnade vi asfaltvägen och sådan skulle vi därefter inte se mycket av på några dagar. Rätt snart passerade vi Tingvellir, den gamla rådsplatsen där Alltinget upprättades redan på 900-talet och det isländska samhället började organiseras. Hur långt hade vi i Sverige kommit vid den tiden?
Nu började den riktiga körningen. Jag som av någon anledning uppfattat att det skulle handla om offroad-körning hade blivit rätt besviken när Berra före avfärden från Reykjavik sagt att det var absolut förbjudet att köra vid sidan om vägarna. Men då visste jag ännu inte så mycket, om ens något, om isländska vägar. Ett par hjulspår i lavasand och rikligt med stenskravel mellan större stenblock sträckte sig åt det håll vi skulle. On road på Island har stora likheter med det vi vanligtvis kallar offroad. Det här lovade gott! Det var ju inte någon tävling men har man ett gashandtag så skall det väl användas. Och det gjorde vi. Hade inte ens kommit en kilometer förrän jag gjorde den första vurpan. Eftersom jag åkte kökarl var det ingen som såg mig och tur var det för det var en väldigt genant vurpa. Jag körde en Honda 250 cc 4-takt av årets modell. Den skiljer sig en aning från den Husqvarna 256 från 1968 jag som veteranåkare harvat runt med mest hela sommaren. Bl.a. har Husqvarnan fotbromsen på vänster sida och växelspaken på höger sida medan Hondan som alla moderna hojar har tvärt om. Ett kort brant motlut på slätt berg och jag växlade reflexmässigt ned. Dessvärre gjorde jag det på Husqvarnavis och inte som jag borde gjort på Hondavis. Tvärstopp! Inga problem att komma på rätt köl igen och snart var jag ifatt de andra.
En paus med lunch vid Gullfoss med dess imponerande vattenfall på ena sidan av vägen och en gejser som reste en pelare av hett vatten var sjunde minut på vägens andra sida bildade fin utblick från servicebilens lunchbord. Efter en rundtur på härliga vägar dricker vi kaffe på samma plats innan vi fortsätter färden mot det första nattuppehållet. Vi övernattar i ett enkelt vandrarhem i Hveravellir. Där, som på många andra övernattningsställen fanns en liten fin stensatt damm med ångande varmt vatten, lagom djupt att sitta på bottnen med hakan över vattenytan. Aaah, så skönt med varmt bad efter dagens slit. Patrik, allmänt kallad ”Jerpa” och förare av servicebilen, trollar fram varsin öl att avnjutas i badet. Därpå bjuds det god närande mat och snart faller vi alla i djup sömn.
Även andra dagen bjuder på vackert väder och efter en god frukost är vi åter på ”väg”. Mycket av det som på Island benämns som väg och t.o.m. har vägnummer och skyltar som anger såväl riktning som avstånd till samhällen är bara markerade leder genom grus, lava och sten och alltemellanåt vadställen genom vattendrag. Ofta finns vägskyltar som visar att bilar måste vara 4-hjulsdrivna för att trafikera leden. Islands inland har nästan ingen bebyggelse och det blir långa vägar att bygga genom öde landskap för att nå öns samhällen som undantagslöst ligger längs kusten. Man valde tidigt att istället bygga ut ett omfattande inrikesflyg och på min karta kan jag räkna till inte mindre än 27 flygplatser. Vi kör i rejält tempo genom en fantastisk natur med höjder och backar där spåren bjuder på både långa härligt svepande böjar och ilsket tvära kurvor. Någon enstaka gång möter vi en jeep.
Efter riktigt härlig körning kör vi åter på fina vägar och nu genom en bördig dalgång med välskötta bondgårdar i riktning norrut. Innan vi så småningom vänder söderut har vi alla fått en av denna resas verkligt stora upplevelser. Vi är framme vid Norra Ishavet och passar på att köra motorcykel i dess skummande gröna vågor! Naturligtvis bara i strandkanten men i alla fall. Med denna oförglömliga upplevelse i minnet kan man bara njuta av dagens återstående körning. Efter att bl.a. få göra ett stopp i väntan på att en fårhjord – flera hundra, ja kanske var det ett tusental - drevs på allmänna vägen fram till en gård fortsatte vi på slingrande ”vägar” och genom vattendrag till övernattningen i Laugafell. Det var en upprepning av förra kvällen och natten. Ett enkelt vandrarhem med en varm källa att bada i och återigen trollar Jerpa och Ulf fram, inte bara öl ur gömmorna i servicebilen, utan också en god middag. Snart hördes åter fridfulla snarkningar från trötta förare.
Ibland var vadplatserna så djupa och vattnet så strömmande att övergången skapade problem.
Tredje dagen bjuder på tuff körning på både bra och dåliga vägar genom vackra och mindre vackra, men för den skull inte mindre intressanta, landskap. På väg mot Askja där övernattning skall ske och där bad kan ske i en vulkankrater möter vi ett vadställe som är både djupt och har starkt strömmande vatten. Här uppstår problem, inte minst för redaktören på en känd motorcykeltidning, som i ett tappert försök att korsa vattendraget faller i så att bara hjälmen syns över vattenytan. Han kämpar heroiskt för att hålla motorcykeln på rätt köl och lyckas med detta. Förutsättningarna på platsen och Berras löfte om att ”vägen” härifrån och till övernattningen vid Vatnajökulls fot är en riktigt tuff sträcka får de fyra äldsta i gänget att med ålderns klokhet och omdöme stanna här. Servicebilen med Jerpa och Ulf skulle ju stanna här och det var ju i bilen som maten och ölen fanns! Dessutom fanns ett militärtält i bilen liksom våra sovsäckar och liggunderlag. Nu skulle vi ha det riktigt mysigt!
Jag har visserligen aldrig tältat på en så öde plats utan en enda gräsplätt, buske eller träd i sikte så långt ögat nådde och inte fanns här någon varm källa att bada i heller. Två saker gjorde att min nattsömn inte blev vad jag önskade. Dels gick sovsäckens dragkedja sönder så jag låg där och drog och drog i tyget för att inte frysa. Dels låg jag väldigt illa på den steniga marken. Och ändå hade jag mitt fina självuppblåsande liggunderlag. Man öppnar en ventil när man rullar ut underlaget och då sugs luft in i det. När så luften sugits in är det bra om man stänger ventilen så att luften stannar där inne. Jaja, man kan ju inte tänka på allt. När man sedan i den tidiga morgontimman noterade att det var is på de grundaste vattenpussarna började man ändå tvivla på det rätta i att avstå från den påstått krävande etappen.
Snart steg solen upp ur dimmorna och livet återvände till frusna kroppar. Kanske skulle man nu få tillfälle att torka strumpor, handskar, stövlar och andra persedlar som blivit dyblöta och vattenfyllda vid mindre lyckade överfarter vid vadställen dagen innan. Då vet man inget om Islands luftfuktighet. Här kan man få torra kläder att bli våta genom att hänga dem på tork i solskenet. Under trivsamt umgänge, vila, kaffedrickande och lunch inväntade vi de tappra som kört den tuffa etappen. Efter ganska lång väntan kom de då äntligen och kunde berätta om sina strapatser och om brännskador från badet i den heta vulkanen. Efter att de fått mat och dryck och fått vila sig litet lämnade vi denna plats utan att nämnvärt sakna den.
Nu gick resan vidare till körningens sista övernattning på det mera turisttillvända vandrarhemmet Landmannalaugar. Där var många bilister, cyklister och några vandrare av olika nationaliteter. Naturligtvis fanns här också en varm källa att bada i och självklart hade Jerpa återigen trollat fram varsin öl, dessa öl som likt galten Särimner återuppstått varje dag. Vi hade ju enligt Jerpa varje kväll druckit de absolut sista ölen.
Rutinerat visar Berra hur man kör genom ett vattendrag. Roger ”Rogge” Schederin räds inte vatten i sina stövlar för att, som det proffs han är, få en bra bild.
Nästa dag, som var den sista, var gråmulen och inte alls lika fin som de tidigare dagarna. Men vad gjorde det, man slapp ju bländas av solen. Tuffa vägar med en sväng upp på fjället Hekla. Här hängde molnen lågt och dess små, små vattendroppar minskade effektivt sikten genom glasögonen. Lustig känsla att köra motorcykel genom moln. Även denna dags vägar bjöd på ett rikt antal vadställen men nu gjorde rutinen att man slapp få vatten i stövlarna. För att klara färdplanen för hemresan var det nu dags att söka bästa och snabbaste väg tillbaka till Reyk-javik. Lika bra det, för nu kom det regn vi varit beredda på mest hela tiden men sluppit, det regnar mycket på Island. Det kändes faktiskt riktigt skönt att komma tillbaka till Frälsningsarmens vandrarhem och byta kläder, duscha och samla intrycken från äventyret. Och så litet vila inför kvällens avslutningsbankett där Berra på sedvanligt positivt sätt delade ut priser till deltagarna.
Hur blev då det bestående intrycket? Vad väntar sig en 69-årig pensionär med intresse för veteranmotorcyklar av en vildmarkstur på modern motorcykel? Motsvarade äventyret vad Berra utlovat och jag väntat mig?
Visst var det jobbigt men oj så roligt det var. Inte minst umgänget med de övriga deltagarna. Men allt var naturligtvis inte bra. Berra hade lovat att vi kunde vänta oss en hel del regn men det blev inte mer än kanske tre timmar på fem dagar så där brast det. Jag väntade mig strapatser med knappa matransoner som skulle ha en positiv inverkan på mitt muskelframfall men därav blev intet. Jerpas och Ulfs insatser med rejäla frukostar, luncher och middagar fick vågen där hemma att vara lika oförskämd som vanligt. Men, detta blev ett äventyr jag sent skall glömma, långt efter att träningsvärken och vurpornas blåmärken försvunnit. Tänk, Berra arrangerar äventyrsresor i Marocko också …….