Innehållsförteckning
Framtidens MCHK
Mc-bilar
BMW Isetta – mest sålda ”bubbelbilen”
Apropå ”omslagsflickan”
Bianchi
En bricka i spelet
Ny medlemsmatrikel till våren
Crocker – en mytomspunnen amerikan
Ett annat minne
Norton 500, Modell 18
Norton Model 18 i Sverige, ägare berättar 
Isracing-minnen
Skåne Rundt 40-årsjubileum
Skåne Rundt x 9
Boken Skåne Rundt
Herstalienne 2009
Västmanland runt 2009
Ariel-Träffen 2009
Redaktionen söker
Barkarby och Ekeby
Veteranenduron Novemberlöpet
Tack alla som skrivit
Innehåll MCHK-tidningen 2009
Klubbinformation. 
Fakta omslag och insidor

Saxat ur tidningen:

MC-BILAR Text Hans Blomqvist

Efter andra världskriget fanns ett stort behov av billiga transporter. Särskilt gällde det Tyskland vars industri i stort sett var jämnad med marken och med en befolkning som hade det kärvt ekonomiskt. 
Det kom en del billiga bilar, som Lloyd 400 och Maico 500, och motorcykel-tillverkningen blomstrade under första delen av 1950-talet. Billigare än bilarna och med mer skydd än motorcyklarna var alla ”bubbelbilar” som kom vid den här tiden och som till allra största delen var tillverkade just i Tyskland.

En kategori köpare av de här fordonen var de som bara hade mc-behörighet. Eftersom de fordon vi talar om här hade tre hjul var de i lagens mening motorcyklar. Särskilt i Storbritannien levde trehjuling-arna kvar länge i form av Bond Minicar, Reliant och Bond Bug.
I Sverige blev trehjulingarna under en kort period rätt vanliga och ägdes då företrädesvis av personer med bara mc-kort. Glanstiden var emellertid snart över och några år in på sextiotalet hade bubbelbilarna till stor del blivit samlarobjekt för en liten grupp entusiaster.
Gemensamt för hela den här kategorin är att säkerheten hade låg prioritet. Krockzoner var inte ens påtänkta och vad man än krockade med kom man bara tvåa. Att rulla med en Messerschmitt var ingen höjdare och Bond Minicar och Reliant hade en ovana att välta över det enda framhjulet vid optimistisk kurvtagning. En Reliant som välter är för övrigt ett stående inslag i filmerna med Mr Bean.

BMW Isetta. Isetta var ursprungligen en italiensk konstruktion från skotertillverkaren ISO som senare sadlade om totalt och kom att tillverka exklusiva sportbilar med amerikanska V8-motorer, som ISO Rivolta och ISO Grifo. Isetta hade vid BMWs övertagande två bakhjul som satt tätt tillsammans och som gjorde den till en bil med krav på sådan behörighet. Motorn var en encylindrig 250 BMW-motor, baserad på mc-modellen R25. Mot slutet av femtiotalet kom en ny version med trehundrakubiksmotor och enkelt bakhjul, alltså en motorcykel.
Förare och passagerare satt bredvid varandra och dörren var den främre delen av fordonet och öppnades framåt. Därvid följde ratten med och ett minne jag har är att jag utan att tänka mig för tog tag i ratten för att häva mig ut varvid jag drog igen dörren som hårdhänt mötte mig när jag var halvvägs ute.

BMW Isetta 1955.

Heinkel Cabine. Den här var utseendemässigt ganska lik BMW Isetta men dörren hade en utbuktning som gav en smula bättre plats för fötterna. Även här satt man bredvid varandra och dörren öppnades framåt. Den licenstillverkades under rätt många år i Storbritannien under namnet Trojan.

Heinkel Cabine 1959.

Messerschmitt blev nog den vanligaste i den här gruppen och hade två hjul fram och ett bak. Motorn var en encylindrig tvåtaktare, först en 175:a men snart kom en 200. Det var en mc-motor utan back, så när man skulle backa fick man stanna motorn och starta den baklänges. Teoretiskt skulle alltså en Messerschmitt gå lika fort bakåt som framåt men jag vet ingen som provade.
Man satt efter varandra och föraren hade ett styre för manövrerandet, inte en ratt. Mitt minne från de få gånger jag åkte med är att man satt i nivå med naven på lastbilars och bussars hjul och att man var övertygad om att man inte syntes. Klaustrofobin fanns alltid närvarande trots att kupén var ljus och luftig. Messerschmitt fanns även i ett öppet utförande med sufflett, nu mycket eftersökt och dyr.

Messerschmitt 1955.

Fram-King-Fulda började som en helt tysk trehjuling, byggd av Elektromaschinenbau Fulda GmbH med två hjul fram och ett bak och med dörrar på sidorna. Till Sverige exporterades modellen S-6. Motorn var en encylindrig 191 cc Fichtel & Sachs-motor som gav ca 10 hk. Växellådan var fyrstegad och man backade genom att få motorn att gå baklänges. Den hade alltså även fyra växlar bakåt. Längden var 3100 mm, bredden 1470 mm och vikten 375 kg. Toppfarten angavs till 85 km/t.
Från 1957 licenstillverkades modell S-7 av Industrikompaniet King i Helsingborg. Modellen hade fått en stor bakruta och skulle rymma två vuxna och två barn. Den påstods till och med vara bäddbar. Karossen byggdes i glasfiberarmerad plast på ön Ven men efter en brand där flyttades karosstillverkningen till Danmark. Från 1959 hette modellen bara King. Antalet svensktillverkade FKF/King sägs vara 411 st, och tillverkningen i Sverige upphörde 1962.

Fram-King-Fulda 1957.

Bond Minicar. Lawrence Bond byggde sin första Bond Minicar 1948 på övervåningen till familjens hus i Longridge, Lanchashire och den fick tas ut genom en lucka och sänkas ner till marken med rep. Den här prototypen var ytterst primitiv med en 122 cc Villiers-motor som svängde med framhjulet. Under året genomfördes många ändringar och när den gick i produktion på hösten handlade det om en betydligt mer genomarbetad trehjuling.
En konkurrent kom 1951; Reliant, med fyra platser och större motor och en ny Bond Minicar, Mk C presenterades hösten 1952. Motorn var nu en 197 cc Villiers och tre modeller fanns: ”Standard”, ”De-Luxe” med elstart och ”Minitruck”. De stora framskärmarna är inte bara fästpunkter för strålkastarna utan behövs för att ge plats för styranordningen som låter motor/framhjul svängas 180 grader vilket gör att en Minicar kan stå still och vrida sig runt sin egen axel.

Bond Minicar 1954.

Bond Bug. Reliant hade tagit över Bond år 1969 och använde företagsnamnet till en ny trehjuling som döptes till Bond Bug. De fick en elegant kilformad kaross och drevs av Reliants egen 700 cc motor. Modellen kom ut på marknaden 1970.
Toppversionen var 700ES med lättmetallhjul och sportdäck, utvändiga backspeglar och en orange lack som fick Bond Bug att sticka ut i mängden. Men trots sitt sportiga utseende var den inte särskilt snabb, men ”det känns som om det går fort” intygar förarna och det är kanske det viktigaste. Tillverkningen av Bond Bug lades ner 1974 efter att cirka 2500 exemplar gjorts.

Bond Bug 1973.